Leva med Huntingtons

Häromdagen så sprack en bubbla i vårt liv....

 

Anders har under hela den här tiden aldrig varit speciellt ledsen eller visat några sådana känslor.
Var en gång när vi åkte hem ifrån Sahlgrenska som han var lite låg men övrigt har det inte varit något prat om det  då han inte "har något att säga" enligt honom själv.

 

Han har idag entt företag som han just nu håller på och säljer (jisses så jag hoppas att han får sålt det snart!).
Det går inte allt för bra och han kan inte ta ut lön så ofta....
Detta tär nog en hel del på honom och som sagt, han har för ca två månader sedan bestämt sig för att sälja.

 

Häromdagen så pratade vi lite om det och jag försökte få honom att förstå vad han behöver göra och vem han måste prata med osv för att inget har liksom hänt på den fronten.

Nu önskar jag att jag kunde vrida tillbaka klockan....

 

Vi pratade lite lätt på morgonen om det och det var ingen diskussion odyl bara vanligt prat.
Efter en stund hade han fixat frukost och frågade om jag kommer och äter vilket jag då gjorde.

Kommer ut i köket och där sitter han och ser helt bedrövad ut. Han räckte ut händerna och ville ha en kram.
Han satt på stolen och jag stod framför honom och kramade honom och då brast bubblan.
Tårarna rann, och han var så ledsen att han hulkade tom. Jag har bara sett honom två gånger tidigare och det har varit på begravning av hans mamma och min bonuspappa....

Han bröt ihop och tillslut så försökte jag få reda på vad som var jobbigast men han kunde inte svara på det. Allt fick jag till svar. Ekonomin, affären, familjen, sjukdomen - allt...

Phu.... Hur skulle jag hantera detta kände jag....

 

Kunde bara stå där och krama honom hårt och låta allt få komma ut insåg jag.
Efter en stund så pratade vi lite och han pratade inte riktigt sammanhängande utan var fortsatt väldigt ledsen.
Men jag fick ut i alla fall att han nu insåg att hans liv inte kommer att bli så som han önskade sig.
Han sade:
En del kursar sina verksamheter, skiljer sig osv osv. Men efter ett tag så får de nya jobb, träffar en ny partner osv och går vidare. De får en andra chans.... Men jag kommer aldrig få en andra chans, jag kommer aldrig att kunna gå vidare med mitt liv.... Och sedan grät han högt....

 

Han pratar aldrig om känslor och sa inte så mycket mer efter detta heller. Jag sa att hans liv är inte alls slut just nu, han har flera år kvar. Och jag frågade om det är det han vill, träffa någon annan och gå vidare??

Men nej, det var inte det han hade menat utan var mer bara att han kommer aldrig att få någon andra chans, sa han.
Insikten har nu nått honom att livet inte blir som han trodde och att vi kommer aldrig att kunna få det som tidigare heller.

 

Barnen skulle snart väckas så vi kunde inte prata vidare och efter det så har det inte varit något läge att prata. Men jag var så tacksam över att han äntligen lyfte på locket och lät det bubbla ut lite. Det är viktigt för honom och lika viktigt för mig faktiskt.
Jag vill kunna vara stark och finnas där för honom, men jag klarar inte av det när jag inte vet vad han känner.

Vi bestämde i alla fall att vi skall boka upp möten mellan oss där vi bara sätter oss och pratar om allt vi känner/inte känner och hur vi skall kunna leva ett vanligt vardagsliv framöver också.
Än har vi inte bokat något datum men det kommer nog snart.

 

På tisdag skall vi till Sahlgrenska igen för en uppföljning och det känns mycket bra. Känner att jag behöver ventilera lite hur det står till och hur jag ska kunna hjälpa honom framöver.

 

Men usch, inom mig så är jag så himla arg, ledsen, frustrerad, trött, apatisk mm mm
Har lite svårt att förstå hur jag skall orka ta både mig, Anders och kidsen igenom allt detta faktiskt.
Man behöver nog vara en superwoman för att lyckas och det är så långt ifrån vad jag är...