Leva med Huntingtons

Fy farao, det här är inte rättvist....
Vi är inte värda detta. Inte någon är värd detta...

 

Emma har slutat ta sina mediciner mot depression/aggression för att hon fick sådana hemska mardrömmar. I morgon ska vi till vc så att hon kan få andra förhoppningsvis. Hon behöver få vara ganska stabil när hon får beskedet på fredag.

 

Fredag ja, jag vet inte om jag vill veta svaret. Både vill och inte vill..... Usch, kan inte ens tänka på det just nu.

Försöker leva en dag i taget och kämpar och kämpar med det. Ibland går det lättare och ibland skenar jag iväg igen och tänker alldeles för mycket på framtiden.

 

Det som är absolut jobbigast just nu är att det inte finns ett "team" för oss. Jag önskar så himla mycket att det skulle finnas ett team som kunde hålla ihop allt åt mig. Jag vet inte riktigt hur länga jag orkar vara stark åt alla. Ibland vill jag bara lägga mig ner och stortjuta och försvinna bort ett tag.
Vet ju såklart att det inte blir bättre av att göra det men det är i alla fall mina mörka tankar, när jag inte orkar mer och bara vill att allt ska bli bra.

 

Var jobbigt nog med Anders och hans besked, men barnen är så himla mycket värre..... Det är ju meningen att dem ska växa upp och få uppleva livets alla skeenden och skaffa en egen familj om de vill det.
Det kan inte vara mening att de skall behöva gå igenom det här.....

 

Och jag kämpar och kämpar för att vara stark och finnas tillhands för båda tjejerna och även Anders, men det kommer stunder då jag bara känner mig så himla ensam.

Veckan som kommer ska jag bara ta mig igenom. Fredagen har jag inte någon aning om hur den blir, men jag känner inom mig att det blir fruktansvärt att ta sig igenom den....

 

Usch, jävla skit-sjukdom rent ut sagt!