Leva med Huntingtons

I går var det en liten jobbig dag....

Våra vänner skall åka till fjällen på sportlovet och frågade om vi ville åka med. Jag kan inte för jag måste jobba. Emma kan inte heller pga jobb men Tova och Anders skulle nog gärna vilja åka med svarade jag.

 

När jag tog upp det med Anders så blev han inte alls sådär överlycklig som jag trodde han skulle bli. Nästan tvärtom - väldigt tveksam och sa inte alls mycket.
Efter ett tag så sa han att han själv inte visste varför han inte kände den där känslan om att tjohoooo- nu åker vi. Han förstod sig inte själv helt enkelt.

 

Efter ytterligare en timme så sa han att kanske visste varför han hade en sådan känsla om att inte åka...
Han visste med sig att det kommer vara långa skiddagar (vilket han inte alls har något emot, tvärtom, det såg han fram emot) men det var resten. En lång resa, kvällar där man skall laga mat och vara social. Städa ur stugan och packa ihop osv osv. Han kände på sig att han inte kommer att orka det helt enkelt. Han kommer behöva vila och då känner han att han inte bidrar och inte hjälper till.

Jag svarade att detta är våra bästa vänner, de har full förståelse för om vi pratar med dem om detta och jag vet att du inte kommer behöva göra något egentligen...
Men Anders kände att han nog inte ville åka, han hade dock kanske åkt om jag hade åkt med.....

 

Så här insåg jag då att shit, nu börjar den delen också!!!!
Hur ska jag hantera denna känslan och biten. Kommer det bli att han vill isolera sig/oss lite nu? Har när jag tänker tillbaka upplevt att han inte vill göra lika mkt som tidigare med andra personer men inte lagt ihop 1+1.

 

Jag tror att det börjar bli viktigare och viktigare med rutiner för honom, och att hålla sig till de rutinerna. Då mår han nog som bäst och känner sig som tryggast helt enkelt.

 

Tja, det var ett litet uppvaknande jag fick, precis när jag tyckte att saker har stabiliserat sig lite ändå....