Leva med Huntingtons

Dags för lite mental reflektion igen. Vet inte riktigt varför men det är precis som att när jag sätter mig här och skriver av mig och ventilerar lite så känns det lite enklare ett tag efteråt. Kanske beror på att jag försöker få livet att vara så normalt som möjligt övrig tid men just nu så släpper jag fram alla mina känslor och tankar.

 

Jag har ett tag känt att jag är nära den berömda väggen men försökt att bromsa och justera så jag ska klara mig. Vet inte om jag har lyckats men har väl på något vis intalat mig det.

I början av förra veckan så gick det inte längre. en obetydlig händelse utlöste så enorm reaktion hos mig att nu så här efteråt fattar jag inte att jag reagerade så.
Men det gjorde jag.... Blev som ett barn.... Arg på alla för inget... Skällde och ropade och bad bara att alla skulle lämna mig ifred hemma.

Gick in och la mig i sängen och bara grät, grät, grät och grät. I flera timmar. Var inte bara tårar som rann utan jag verkligen stortjöt och ulkade som ett litet barn som varit ledsen en lång stund.

Somnade helt utmattad men vaknade till och ifrån på onsdag morgon. Ögonen var svullna och såg väl ut som Frankensteins syster ungefär.

 

Tog beslutet att jag inte åkte till jobbet utan valde att sitta hemma och jobba. På natten så hade jag frontat mina innersta känslor och insåg att jag inte håller ihop allt längre. Något måste ske....
Blev ledsen över att jag kanske måste sjukskriva mig för att återfå lite energi, vill inte göra det men har jag något val???

Ringde min chef och sa att nu är min gräns nådd, jag trycker på stopp knappen nu och måste jobba lite mindre och få avlastning. Min chef är bra, han har varit orolig för mig ett halvår nu och tjeckat av hur jag mår och att jag jobbar för mkt men jag har sagt att jag säger ifrån....

 

Jag hade en tid hos Claes på eftermiddagen TACK O LOV!!!! Bet ihop under dagen och jobbade och sedan åkte jag till Claes.
Kom in i rummet och satte mig, han satte sig och frågade hur det är. Jag tittade på honom och bara började stortjuta!!
Men jösses - vad har hänt, frågade han.
Inget speciellt egentligen, men jag vet varken in eller ut längre och vet vad jag ska göra, svarade jag.

 

Han bad mig berätta vad som hänt och jag berättade olika saker som hade hänt. Om mitt samtal med min chef och det var han glad över att jag hade ringt.

För första gången så tog han kommandot direkt och sa bara: Linda - nu ska vi strukturera upp VAD som är källan och VAD som är problemet!!

Tack gode gud för Claes just nu säger jag bara. Hade ett väldigt bra samtal och fick en aha upplevelse utav det vi pratade om.

Roten till min stress just nu är INTE min hemsituation - det är jobbet!!!

Det var så självklart när vi var klara vad jag behövde göra och ändra på. Och det har jag jobbat på hela tiden sedan dess och har faktiskt hjälp mig mycket. Mycket arbete kvarstår men jag såg på något vis ett litet hopp framför mig och kommer jobba klart tom nästa vecka innan min semester börjar.

 

Hemma har jag fortfarande dock att hantera mina känslor gentemot Anders. Jag har så himla lätt att bli arg på honom fast han inte menar något illa och jag håller inne med ilskan i princip hela tiden men det tar på mina krafter. Men han är mycket tröttare nu för tiden och det blir mer och mer egoism och det är så ledsamt.

 

Det börjar bli mer och mer ryckningar, främst tårna/fötterna men även fingrar lite grann. Nu har det dessutom börjat rycka en hel del i axlarna också, ser ut som om när man säger typ "vet inte" med axlarna, men inte båda samtidigt utan lite oregelbundet.
Balansen är också lite sämre och han märker det själv också.

Även talet är märkbart sämre, sluddrar mer nu än tidigare.

 

Åkte till stugan i går och satt och jobbade här igår och idag och det var skönt. Egentid är något jag måste ta mig tid till mer och mer inser jag.
Men när jag satt i solstolen i 30 min idag så blev jag lite ledsen när jag inser att jag vill sitta här och hålla hand eller prata och skratta med min bästa vän, men han är inte samma person längre så vi kommer inte ha det så. Det gjorde mig ganska ledsen..... Jag saknar honom.... Jag saknar någon...... Jag saknar lycka....