Leva med Huntingtons

Är så himla många tankar just nu. Får svårt att sortera dem alla.

Min hjärna är inte riktigt vän med mig längre så jag har ibland svårt att komma ihåg allt :(

 

De sista fyra veckorna har varit brutala i mitt liv och jag är så himla trött.
Skulle bara vilja sova, sova, sova, sova, rymma, sova, sova, sova, bli ompysslad, sova, sova, sova.... Typ.

 

Blir lite fundersam ibland för jag tycker att jag har försökt att anpassa mig till Huntingtons och vad som komma skall och vad som pågår. Men på något vis så har jag nog inte riktigt lyckats?!?!?!?!

Jag har nog fortfarande en del förväntningar på Anders och vad jag tror att han kan göra/ta ansvar för. Men gång på gång så blir jag ledsen och påmind om att jag har fel förväntningar fortfarande....

 

I veckan skulle Anders göra lite mat, instruktionerna var att kycklingen skulle tinas i kylskåpet och sedan delas i "gryt-bitar" och stekas.

Det funkade inte. 2h innan kalaset så kom jag hem och sa att nu är det nog läge att börja steka kycklingen. Då sa Anders att den ligger i frysen....

När jag då sa att ok, då får jag tina den lite i micron och sedan får du steka den så sa han bara att han inte fixar det. Jag kan inte steka det, det blir bara fel, sade han.
???? Klart du kan steka svarade jag, har du ju gjort tidigare??

Nej, jag fixar inte det längre, det blir bara fel när jag gör det, fick jag till svar...

Så det var bara för mig att ställa mig och steka kyckling....

 

Han berättade även att dem hade köpt 2 pkt till mig men att han hade glömt av var han gömt det ena, han hade letat hela förmiddagen men kom inte på vart han gömt det. Hade tom glömt vad det var han hade köpt....

Efter 1h så kom han och sa att han kom på vad det var men att han hade inte köpt det utan Emma skulle ha köpt det men glömt det. Så det fanns helt enkelt inte utan han hade letat i "onödan".

Jag skiter i paketen så klart, men händelsen i sig gör mig ledsen...

 

Vi brukar alltid bjuda den som fyller år på frukost på sängen och har gjort så i alla år. Men inte nu...... Anders lyckades inte få ihop det så var antagligen enklare för honom att hoppa över det så jag gick upp själv och åt frukost.
Är såklart inte någon fara heller egentligen, men återigen en påminnelse om att livet inte är som vanligt och att jag får ta tag i allt som skall göras här hemma helt enkelt.

 

Idag har jag varit febrig och mått ganska kass så Anders skulle fixa lite mat. Blev köttbullar och spagetti.
Köttbullarna var klara innan spagettivattnet ens kokade typ. Han har inte någon planeringsförmåga kvar alls känns det som. Återigen ingen fara, köttbullarna kan ligga kvar på låg värme såklart.
Det är mer sättet och förväntningarna som blir jobbigt att inse.

När han stod och stekte köttbullarna så har det blivit mer rörelser ser jag också. Axlarna åker upp ganska så ofta, balansen är dålig så han flyttar fötterna hela tiden och böjer benen och "letar" efter balansen ofta också. Tappade stekspaden och håller i sig lite när han böjer sig för att ta upp den......

Blir ledsen inom mig.

 

När Tova skulle ha fest här för någon vecka sedan så bad jag Anders städa på fredagen då Tova jobbade hela veckan efter skolan samt skulle på ett möte på torsdagen.
Då tyckte han på fullaste allvar att vi skulle göra det ihop!!!
Jag frågade om han menar allvar? Jag jobbar till kl 17 och kl 18 kommer hennes gäster samt att hon själv går i skolan till kl 15....  När skall jag hinna städa?? Han går ju hemma och gör NADA!!!!

Han svarade: Ja men det är ju roligare om vi gör det tillsammans....
Jag blev tokig och höll på att explodera inombords. Svarade bara att det är INTE OK just nu att säga så och att han får ta det ansvaret just nu och städa.

Blev det städat? Nej, han röjde lite och sedan fick Tova städa för hon kom hem vid 12 redan eftersom lektioner var inställda. Anders satt vid datorn....
Jag var inte lycklig när jag hörde det....

 

Ibland vet jag inte hur jag ska orka....
Anders sa till mig för en vecka sedan när vi pratades vid lite att han tycker jag är så snarstucken och irriterad ofta nu för tiden och alltid säger att jag är trött... Han frågade när jag tror att det går över!!!!
Jag svarade ungefär så här:
Alltså Anders du har inga måsten på dagarna. Du sover tills du vaknar, gör det du vill, handlar lite mat, kollar tv, dator, slumrar lite i soffan, spelar pingis 3 dagar i veckan och sedan behöver du inte tänka på så mycket mer....
Jag har hand om ALLT planerande, alla Emmas bekymmer och samtal med div folk, alla Tovas bekymmer och samtal med div folk/skola osv, alla Dina bekymmer och samtal med div folk och instanser, MINA bekymmer och mitt mående, jag jobbar heltid och lite till och du vet hur det är på jobbet just nu......
Jag tycker inte det är konstigt att jag är oerhört trött och jag förstår att du inte har förmågan att se allt detta längre och förstå det, men jag gör så gott jag kan och är jag irriterad och sur emellanåt och är trött så kommer jag att fortsätta vara det tyvärr, jag har inte orken att göra något annat just nu.....

 

Jävla sjukdom rätt och slätt. Ibland önskar jag så himla mycket att det går fort över, men i stunden efteråt får jag dåligt samvete över tanken.
Men det är så himla jobbigt när det blir jobbigare och jobbigare och jobbigare hela tiden. Och ändå så har inte det börjat bli "jobbigt" ännu eftersom Anders fortfarande är så funktionsduglig som det heter...

Känner mig så tom bara. Har nästan en bubbla runt mig som gör att jag inte hör allt och inte ser allt som jag behöver se och höra. Vill bara försvinna ibland.....
Och vill bara sova, men inte ens det lyckas utan jag vaknar på natten och sedan tidig morgon och kan inte somna om.

Nä, bit ihop och ta nya tag är det som gäller nu - ska göra så gott jag kan.