Leva med Huntingtons

Det finns så mycket inom mig som jag egentligen borde släppa ut, men jag kan inte. Har inte kommit fram till varför jag inte gör det ännu, men inser att så nog är fallet.
Trots att jag tycker jag är en mycket öppen person som visar och säger jag vag tycker och tänker. Strange.

Men i helgen har jag kommit på mig att jag bara vill börja storlipa men "skärper till mig" och tänker att jag får bryta ihop vid ett annat tillfälle istället när det passar bättre.... När nu det blir......

 

Jag var och pratade med Claes i måndags i alla fall och det var en hel del bra saker jag fick med mig och som jag kunde sätta ord på.

Jag pratar ofta om att jag har accepterat att Anders är sjuk och att situationen är som den är. Men ändå så har jag inte gjort det innerst inne!! Jag förstår inte mig själv, varför? Jag vet ju att han är sjuk och att han aldrig kan bli bättre utan enbart blir sämre och sämre. Varför kan jag inte acceptera det?

Jag loopar det inom mig hela tiden och förstår mig inte själv ibland....

Då säger Claes att vi måste definiera vad som är vad....

Anders är sjuk och det måste du RESPEKTERA men att ACCEPTERA att din man som du valt och som är pappa till dina barn är sjuk måste du inte alls göra!! Du kan inte acceptera det, ingen kan acceptera det!!!!

 

Wow, jag kan säga att den där meningen var precis vad jag behövde!! Nu förstod jag mig själv, och jag kunde faktiskt känna precis det han sa. Ja, jag respekterar att Anders är sjuk i en jävlig sjukdom, men no way att jag accepterar allt som det påverkar mig och mina nära och kära. Och jag behöver inte acceptera det heller.....

 

Vad gäller Anders så hade vi ett litet prat i går vid frukosten. Kidsen var inte med så det bara kom.

Började med att jag frågade hur det går med listan vi gjorde för 3v sedan om arbetet vi måste göra i trädgården. Vi hade bestämt att Anders skulle påbörja saker på den men så inte gjort.
Nä, listan var borta då tydligen sa han. Sedan sa han det som triggade igång mig... Men sedan är det ju inte så kul att göra det själv så kan vi inte göra det ihop istället och jag orkar inte det själv kanske.

 

Jag blev sååååå trött, han har ju inte fattat något utav det jag sagt för 3v sedan. Och idag när jag sitter här så kan jag ju förstå att han inte KAN fatta det längre, men i går orkade jag inte mer....

 

Så vi pratade och jag sa att det är inte OK det här. Jag är så inne i den berömda väggen som man kan komma men vägrar att "inse" det utan kämpar och kämpar med att försöka få allt att gå ihop. Men för att det ska fungera så måste jag få hjälp med saker. Sa till Anders: Du har inga måsten alls, du spelar pingis några timmar veckan och åker till golfbanan ibland. Om du orkar vara på en golfbana och gå 18 hål så nog f_n orkar du rensa en rabatt som tar 20 min?? Det handlar inte om ork utan enbart av vilja.

Jag förstår om du inte vill och jag förstår att det är sjukdomen som gör att du inte tänker på samma sätt längre. För 5 år sedan hade allt varit klart redan. Men om du inte längre orkar ta tag i trädgården så har vi nog inget annat alternativ än att sälja och flytta....

Ok, då får vi väl sälja då - svarade han!!!!
Jag blev såååååå frustrerad men höll det inom mig....
Ok, sa jag, vill du det?? Vi får ju då tänka in andra saker också som tex ekonomin - vi bor väääääldigt billigt här och en lägenhet blir mkt dyrare. Tova behöver kanske 1 trygghet kvar just nu när hon mår som hon mår så vi har ju pratat om att minst bo kvar i 2 år till för sedan kanske hon flyttar och läser vidare...

Det handlar inte om du kan eller inte, det handlar enbart om din vilja!! Och jag VET att sjukdomen gör att du tänker mer och mer på dig själv och göra det så bra och enkelt för dig. Men vi har också pratat om att jag ska vara din verklighet och nu säger jag till dig precis som det är, du har inga problem att hjälpa till att klippa en häck eller rensa några land rent fysiskt. Att du inte tar tag i det vet jag att du inte kan göra längre, men det är ju därför vi har en lista som du tittar på och betar av.

 

Sedan lade jag ner diskussionen, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna få honom att ändra sig ju, varför tar jag ens en diskussion?? Finns ju ingen anledning längre... Kommer aldrig att kunna få honom att förstå ändå på riktigt eller så som det var förr....

 

Vi pratade lite vidare och Anders blev lite nedstämd och nästan på gränsen till att gråta. Jag frågade om det är jobbigt att prata om det och det tyckte han.

Då gjorde det ont i mig ännu mer, vill ju inte att han ska bli ledsen och nedstämd, men å andra sidan så kan jag inte heller bara hålla allt inom mig och ta allt som jag vet att han kan hjälpa till med.

 

Sedan sa han också att han känner att han blir mer och mer osocial, tycker det är jobbigt att vara med folk och det gjorde honom också ledsen då han alltid har älskat att ha folk runtomkring sig.

Så jag försökte förklara att det inte alls är konstigt. Det går åt så mycket energi för honom att stå och prata med människor som han inte är helt trygg med, typ grannar osv. Han måste tänka på att inte sluddra, att försöka ha en så bra balans som möjligt, att försöka få fram allt han "bör" säga i samtalet och försöka ta in allt som personen/personerna säger osv osv.

Du blir ju helt slut efter det så klart och då är det inte konstigt att du inte vill utsätta dig för det!! Det är inte något du själv tänker på men din kropp känner och tänker så....

Då förstod Anders vad jag menade och kände sig väl lite bättre då det liksom fanns en anledning till varför han börjat känna sig osocial.

 

Ja, vad livet är jobbigt ibland, just nu har det varit en svacka för mig tycker jag. Känner mig inte så glad och är väldigt trött. Jag går och ältar allt fram och tillbaka hela tiden och kan liksom inte komma till ro i allt detta.

Inte blir det bättre av att min äldsta ska åka utomlands och jobba i över 3 månader och åker på tisdag.

Har en oro i kroppen som jag inte blir av med och jag måste försöka lära mig leva med den tror jag...

Men ibland vill jag bara fly och leva ett helt annat liv.