Leva med Huntingtons

Då sitter jag här igen...
Har haft tanken om att jag behöver skriva av mig i snart 4 veckor men inte fått något tillfälle att sitta själv och reflektera riktigt. Men jag behöver det så därför fick det bli nu på morgonen.

 

Sommaren var inte som den brukar längre. Jag vet ju att den inte kommer bli det längre men det är ändå jobbigt att återigen inse att saker är förändrade.
Precis när jag tror att jag har accepterat situationen så dyker det upp saker som gör att jag inser att jag verkligen inte har accepterat det helt och hållet. Tror faktiskt inte jag kommer att kunna göra det någonsin???

 

Anders mentala bit har blivit sämre under sommaren. Han blir mer snarstucken, mer egoistisk, svårare att sätta sig in i andra människors situation (typ nästan obefintlig numera) och ganska mycket tröttare.

Ett ex var när vi skulle grilla i somras. Har alltid varit Anders som grillar hos oss men nu så ropade han ut mig och när jag kom så sa han bara: jag får inte ihop det, jag behöver hjälp...
Jag frågade vad får du inte ihop? Han svarade allt... jag får inte ihop det...

Så jag tog grillkolen som stod jämte klotgrillen och hällde i det, tog tändvätskan som stod jämte och sprutade på och sa så, nu kan vi tända på grillen.
Tack - svarade Anders då..

 

Den händelsen är ändå en stor grej för mig. Insåg där och då att shit - nu är det värre igen...

 

Sedan får han sina ideer och det spelar liksom ingen roll vad jag säger längre, han lyssnar inte på det alls...
Ex så sitter han med sina smutsiga fötter (gått barfota ute under sommaren) på vårt lilla soffbord i stugan och även hemma. Jag ber att han inte ska ha fötterna där för jag tycker det är ofräscht när vi skall sitta och äta där också men han säger bara att jag behöver ha fötterna uppe...
Då försöker jag förklara men näe, han tar inte in det alls längre utan han vill ha fötterna där och kommer ha fötterna där oavsett jag säger...

Det kan driva mig till vansinne ibland när det inträffar men återigen, det hjälper inte att bli arg, tjurig, säga ngt osv så jag jobbar hårt med att bara ruska av mig. Men det är SVÅRT!!!

 

Jag längtar oerhört mycket efter kärlek just nu, är inne i en period då jag tycker synd om mig själv och så himla gärna skulle vilja ha en famn att gråta ut i och där en person faktiskt tog hand om MIG lite. Jag är lite trött på att behöva ta hand om allt hemma och ha koll på allt. Min hjärna är inte med mig så jag tappar bort tankar om jag inte har skrivit ner vad jag behöver göra ibland.

Har också åkt iväg till stugan ensam ibland, det får mig att må bra och jag har bestämt mig för att det ska bli mitt andningshål. Jag tillåter mig att åka dit precis när jag vill och hur ofta jag vill också. Det är min räddning just nu.

 

Jo, i slutet av sommaren började Anders att försöka pussa mig ibland och det har vi ju faktiskt inte gjort på väldigt länge och vi har pratat om att jag inte har samma känslor längre men att jag kommer finnas kvar och ta hand om honom och se till att han får det så bra som möjligt.
Men pussas?? NOPE!
Då visar det sig att han tror på fullaste allvar att vi kommer få det bra igen. HAN saknar någon att krama om och tror att allt kommer bli bra om vi kan kramas lite och pussas lite igen.... Han sa att du kramar ju andra? ehhh?? Ja, jag kramar folk som kommer hit som en välkomstkram och jag kramar dem hejdå när dem går. Men det du vill är ju kärlekskramar Anders och det är en helt annan sak....
Hmmmm - när jag förklarade igen hur "läget är" så blev han ganska deppig och sa att det var en nyhet för honom, men jag sa att vi har ju pratat om detta flera gånger. Första gången var när vi åkte från Sahlgreska för 4 år sedan, kommer du inte ihåg det?
Jo, det gjorde han ju nu när vi pratade om det så det var ingen nyhet då kanske men han hade inte tänkt på det...
Jag blir lite rädd.... Ska jag behöva ha dessa tankar och kommer han att försöka fler saker? Tro att vi har ett kärleksförhållande? Är jag elak som inte "ställer upp" på det han vill?
Men jag har verkligen inga sådana känslor för honom längre och jag känner att jag kommer inte göra något för hans skull, jag måste göra saker för min skull istället.....

 

Oj, nu rinner tiden iväg, dags att göra sig i ordning för jobbet.....
Känns ändå lite skönt att skriva av mig igen, behöver nog göra det lite oftare egentligen....