Leva med Huntingtons

Jag har alltid vetat om att min dåvarande pojkvän och numera man har haft "den där" sjukdomen i familjen.
Men har aldrig riktigt på allvar trott att det skulle drabba oss på något vis. 
Naivt - absolut, men jag förstod nog inte heller hur elak den där sjukdomen är och hur påverkade vi skulle bli.....

 

Nåväl, för knappt 20 år sedan hade vi varit ihop i ca 5 år, vi var unga, lyckliga, hade bra jobb, underbar familj och många bra vänner så att skaffa barn var självklart.
Jag tror att vi pratade om sjukdomen vid ett tillfälle men såklart att vi skulle skaffa barn, vi skulle väl inte bli drabbade liksom.
Det fanns faktiskt inte i min värld...

 

Där och då var det bara vi och vår längtan efter att skapa familj och det gjorde vi.
Är en stolt mamma till två underbara döttrar.

 

För knappt ett halvårsedan så fick vi provbeskedet att min man hade anlaget. 
Detta är något som bara våra närmaste vet om men jag har ändå ett stort behov av att skriva av mig och därför väljer jag just nu att vara anonym här i cybervärlden.

Jag kommer här att kalla min man Anders och mina barn kallar jag Emma och Tova. Emma är 16 år och Tova är 14.