Leva med Huntingtons

Ja, snart har det gått ett år sedan provsvaret kom. Ett år som varit mycket jobbigt mentalt hos alla förutom Anders då tror jag.
Eller klart det varit jobbigt för honom också, men han säger inte så mycket om det och när man frågar om det så är det mer "njae, det är ok, tänker inte på det" svar hela tiden.

 

Vi har börjat gå på familjeterapi jag och Anders. Kände att vi måste få hjälp för att få ihop livet. Men detta har inte gett så mycket.
Är i princip jag som sitter och pratar och gråter och Anders blir lite "låg" när vi är där.
Han fick en fråga för ett par veckor sedan: Hur känner du när Mia sitter här och är ledsen och när du hör vad hon berättar?
Svar: Ehhhh, (först kom han inte riktigt ihåg vad han skulle svara på så fick be om frågan igen.) Sedan sade han: ja, jag förstår ju att jag borde känna mer och blir mer ledsen än vad jag blir. Jag känner nog inte så himla mycket men det är klart jag inte tycker det känns bra....

 

Sista tiden har jag märkt mer och mer att det vardagliga inte längre är som det var tidigare. Jag kan inte förlita mig på att Anders tar det ansvar som han gjort tidigare utan måste kontrollera och övervaka det mesta.

Och jag vet verkligen inte hur jag ska lyckas leva med detta om jag ska vara ärlig. Mår skit just nu :(
Jag blir så arg på honom för att nästa sekund bli så arg på mig själv, han rår ju inte över att han inte kan fungera som tidigare.

 

Vi var i en storstad nyss och där fick jag ett bryt en dag. Går inte in närmare på  allt här och nu men det som hände gav mig en insikt klar som en blixt om att nu måste jag börja leva som att jag är ensamstående och ta ansvar för allt. Anders får vara som ett "bihang" nästan.
Den känslan var inte skojig.
Men när jag pratade med honom och sade tre gånger: Jag åker nu så du måste nu prata med tjejerna så att de kan följa med er till den där affären. De hittar inte själva. Så du måste prata med dem om vart ni skall ses!!!
Gjorde han det?? Nej.....
Han och en vän gick till affären i förväg, som  tur var så stannade en annan man kvar i sällskapet och gick med tjejerna. Det visade sig att när de kom fram så var ju Anders o:co klara och då sa den andra mannen att jag tar med tjejerna tillbaka sedan och då gick Anders.
Han sade inte något till tjejerna att han gick och frågade inte om de behövde pengar eller något om de skulle köpa ngt heller osv.
Jag hade gått till hotellrummet för jag mådde inte bra och det visste Anders också. Några timmar senare så fick jag höra av min väninna att Anders o hans vän satt i loungen och drack lite öl och vin.
Han hade inte ens en tanke på att höra av sig till mig eller komma upp och se hur jag mådde???

Detta är inte alls likt min Anders och det gör så ont i mig när jag inser att det bara kommer att bli värre och värre...

 

Händelsen ovan är inte något allvarligt i sig egentligen, men det är väl mer hur han tänker, eller rättare sagt hur han inte tänker längre som är jobbigt.

 

Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta, nästa vecka har vi som tur är ett möte inbokat med Ulrica på Sahlgrenska så jag måste nog ta upp detta och får hjälp och råd...