Leva med Huntingtons

Påskhelgen har gått över förväntan, men jösses så trött jag är. Känns som att jag kan sova hur mycket som helst.

Tack och lov så var det en lugn helg, vi var hos våra bästa vänner och blev ompysslade :)

 

Tankarna kommer och går, jag tycker att jag ser mer och mer tecken på vad testet kommer att säga tyvärr.

Försöker vara positiv men i grund och botten så är jag ju en realistisk person och känner mig nästan helt övertygad om att mardrömmen blir verklighet tyvärr.

 

I övermorgon så blir det en tur till Sahlgrenska igen. Första av två samtal inför Emmas test. Just nu har jag på något vis lyckats knuffa undan mina känslor så att dem sitter utanför mig på något vis. Är liksom inte på riktigt??? Är nästan som att jag kan stå bredvid och titta på allt och tycka synd om personen jag ser, men samtidigt så är det mig själv jag ser. Mycket konstig känsla....

 

Anders har jag helt puttat åt sidan just nu. Sa faktiskt det till honom också i helgen, att just nu så går all min styrka och energi till kidzen och att han får tyvärr bara "hänga på" eller rättare sagt, hålla sig lite ifrån allt.
Ja ja - svarade han och så var det bra med det liksom.

 

Men när jag känner mig som mest ledsen och bedrövad så kommer de där tankarna: HUR ska jag klara av två personer som blir sjukare och sjukare framöver? Kommer jag klara det?
Självklart gör jag det, finns ju inget annat alternativ, men jag önskar sååååååå att jag visste hur det skall gå till så jag kan förbereda mig....

 

Önskar också så himla mycket att jag hade en famn att få krypa in i och bara få känna mig liten och ynklig för en stund i alla fall och låta någon annan bära mig lite......

 

Ja, som sagt, just nu oerhört många tankar och funderingar.....