Leva med Huntingtons

Ja, var ett tag sedan jag skrev av mig här.
Har funderat på det ofta men inte känt mig tillräckligt stark för att börja skriva om mina känslor just nu.

I vår och sommar har det hänt så himla mycket jobbigt tyvärr.

I våras så insåg vi att Anders inte kan ha kvar sin butik. Den gick med förlust och han har inte kunnat ta ut någon lön på länge och det var väldigt tydligt att denna stressen och oron påverkade honom mycket negativt.

Insatser gjordes för att försöka sälja den men det var ingen som verkligen skrev på. Fanns flera intresserade men inget "hände" liksom.
Det gick inte längre så i somras tog vi beslutet att sätta bolaget i konkurs. Under juni och juli så blev Anders väldigt mycket sämre. Allt hänger nog inte ihop med Huntingtons utan han gick nog in i den berömda väggen också. Men som sagt, det påverkade honom väldigt mycket :(

Han bröt ihop flera gånger och bara grät och grät och kände att livet var väldigt jobbigt för honom.

Dagen konkursen gick igenom så åkte jag till vårdcentralen med honom och han blev sjukskriven i 3 veckor till en början.
Dagen efter så sa jag till honom att åka iväg på tältsemester med kidsen och det gjorde han. Dock så tog det 4 timmar att packa bilen för honom!!! Mitt i alltihopa så somnade han i soffan.....

Han blev också lite ledsen då han själv insåg att han inte kan koncentrera sig riktigt och inte riktigt kom ihåg vad han hade packat eller hur han skulle få ihop alltihopa.
Till saken hör att alla tältsaker var färdigpackat i lådor och stod i köket. Det enda han behövde göra var att packa sin väska med lite kläder och bära ut det i bilen....
Inte likt honom - han är den som alltid packat bilen och organiserat den biten i bilen. Nu fungerade det inte alls....

 

Anders är fortfarande sjukskriven och kommer nog förbli ett tag till. Jag märker dock att han mår bättre nu vad gäller "väggen symtomen" och är lite piggare mentalt.
Men det har blivit väldigt tydligt att han inte kan organisera något, han har svårt att ta in instruktioner oavsett hur enkla dem är.

 

Mitt i allt detta så fick vi också avliva våran hund veckan efter att han och kidsen åkte iväg och tältade.

Jag mådde pyton och hade så mycket känslor i kroppen som är svåra att hantera.

 

Just nu så känner jag så mycket ilska. Jag blir arg för att Anders inte fungerar som han brukar. Jag blir också arg för att jag blir arg då jag vet att han inte kan rå för det!! Han gör det absolut bästa han kan och försöker på alla sätt och vis men det blir ju inte riktigt bra....

 

Försöker att tänka positivt, tänka att jag inte kan bry mig, att jag måste bortse ifrån det och göra det bästa åt situationen men det är fasen inte lätt. Jag är ju inte mer än människa jag heller....
Jag har inte lust att vara hans morsa, jag har inte lust att kontrollera att det han skall göra görs, har inte lust att medla mellan honom och barnen hela tiden....
Men det är ju så det är.... Det är så min verklighet ser ut, jag kan acceptera det men jag gillar det inte.

 

Mina känslor för Anders är inte samma som jag hade förr. Jag känner inte längre att jag har en man i mitt liv på något sätt.
Jag är mer hans mamma som får hålla koll på saker och ting. Kan inte få det stödet som jag som kvinna och person behöver.

Skäms nästan för att säga det men har ändå valt att vara ärlig mot mig själv hela den här resan och jag längtar efter närhet, beröring, kärlek, pirr i magen, någon som ser MIG, som tar hand om mig, en famn som är öppen och trygg och kan ge mig det jag behöver. Som låter mig få vara lite "svag" ett tag.

 

Min psykoterapeut sa en sak som jag bär med mig ofta: DU är inte sjuk!!! DU är frisk och måste ta hand om dig och fortsätta leva för att kunna ta hand om din familj.
Det stämmer mycket - jag inser det. Men det finns som sagt så många känslor i kroppen.

 

Ibland så känner jag att allt är hopplöst och har lust att ge upp. Andra stunder så har jag en enorm kraft till att göra Anders år så bra som möjligt. Men mitt i allt detta så får jag inte tappa bort mig själv. Jag måste leva för att kunna få andra att leva också inser jag.

 

Brottas just nu med hur jag skall hantera den där ilskan över att han inte kan ta tag i saker och ting och även ilskan över att han är så himla egoistisk numera.
Från att ha varit en person som alltid tänker på alla andra och aldrig sig själv så är det numera bara han själv som han tänker på.
I början räckte det att jag kunde säga att: Nu tänker du ganska så egoistiskt, fundera lite på hur ex kidsen tänker osv. Då tänkte han till och ofta kunde han se en annan lösning osv.
Men nu funkar inte det längre. Det är HANS tankar som är verkligheten enligt honom, trots att han inte ser hela verkligheten.

Gaaaaaaaaaaad, det gör mig så arg i bland. Framförallt när det påverkar tjejerna och han verkligen inte förstår vad dem säger...

 

I helgen har han varit i väg med 7 killkompisar på en resa. Där har han nu berättat att han har denna sjukdomen. Hur det har gått vet jag inte, när jag frågade honom hur det kändes så svarade han: Jo, det gick bra.
Jag följde upp det med hur kände du det då? Fick svaret: Nej men det gick bra.
Frågade vad dem sa och fick till svar: Njae, de sa inte så mkt.

Då lade jag ner det, han vet inte riktigt vad som sades eller hur de reagerade längre......
Jag får prata med hans bästa vän inser jag för att få höra lite mer om detta...

 

Ja, det är mycket känslor i mitt liv just nu. Och ibland önskar jag så himla mycket att det fanns en person där ute som jag kunde ha som mitt bollplank och som kunde förstå hur jag känner.
Mina vänner hör vad jag känner och de känner för mig, men de kan omöjligt förstå allt....