Leva med Huntingtons

Vilken berg och dalbana livet är. I alla fall i min verklighet.

 

Jag jobbar med mina förväntningar och försöker att inte ha några förväntningar på Anders men jag lyckas inte hela tiden.

Går bra ibland men vet inte riktigt hur jag ska få till det i min hjärna när han är en vuxen man och beter sig så ibland men emellanåt är det helt tvärtom. Jag kämpar.....

 

Anders och Emma har bråkat en hel del också och ingen utav dem har riktigt förmågan att sätta sig in i den andres situation tror jag.
Dessutom så kan ju Anders kläcka ur sig saker som inte är så himla bra/snälla även om han inte menar det riktigt så som han säger det.

 

Vardagen är nog det som jag tycker är mest jobbigt just nu. Samtidigt vet jag ju att det kommer bli jobbigare och jobbigare framöver.
Hur tar man sig igenom detta? Kanske ska ta och börja socialisera mig med någon stödgrupp..... Får fundera på det lite till.