Leva med Huntingtons

Sedan min man fick beskedet att han har Huntingtons så är livet annorlunda. Detta är min ventil för att skriva av mig om mina känslor, tankar, funderingar och vardagshändelser.

2015 till ända

Publicerad 2015-12-30 00:33:59 i Allmänt,

Nu är 2015 snart slut och jag går in med nya krafter till 2016 faktiskt.

Just nu är vi på semester och det har gjort både mig och oss alla gott.

Har fått mig att inse vissa saker på både gott och ont. Skriver mer om detta när jag kommer hem o kan sitta vid datorn o skriva :)

Har förstått att min lilla blogg faktiskt har lästs av andra i liknande situationer och blir varm i hjärtat av era fina kommentarer. Det är en jäkla situation vi befinner oss i tyvärr och jag blir ändå på något sätt glad över att jag inte är så ensam om detta som jag kände mig för några år sedan!

Till er som hittat hit vill jag bara önska ett riktigt Gott Nytt År med mycket styka och mod!

Så här ser min vy ut idag...

till vänster:

Till höger:

Kommentarer (4)

Kommentarer

Postat av: Helena

Publicerad 2016-01-08 08:12:47

Hej!
Jag har tittat lite på din blogg och jag är glad att den finns. Min mamma hade huntington och är död sedan flera år. Jag växte upp med sjukdomen men det var inget vi pratade om. Min bror som är en del år äldre än mig har fått diagnosen, själv har jag inte testat mig.

Svar: Hej!Tack för feedbacken! Känns bra om jag kan hjälpa till, själv kände jag en oerhört stor ensamhet i början och önskade att någon annan "fanns där ute" så då började jag skriva.

Åhhh, beklagar verkligen! Det är en jäkla sjukdom. Förstår att det måste finnas oerhört många tankar och känslor.
För min del så hjälper det mig mycket att skriva av mig och även prata om det, så vill du prata/skriva direkt till mig så är det bara att höra av dig!
Kram Mia

Mrs Mia

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-11 14:37:46

Hej och stort tack för att din blogg finns jag har i perioder läst din blogg ubland måste jag bara stänga av allt som har med det att göra.
Min farmor dog i Huntington vid 56 års ålder min pappa är 57 och har Huntington. Jag har vid 3 tillfällen beslutat mig för att testa mig men har inte blivit av än. Jag tänker på mina två små barn dwt är där största oron ligger. Tusen tack och Stort grattis till Emma och hela familjen jag rös i kroppen massa kramar

Svar: Hej!Tack för att du läser och hör av dig! Blir varm i hjärtat när jag börjar inse att jag inte är ensam om allt.

Jag känner verkligen med dig och kan förstå vilka tankar och oro som finns. Just oron för barnen har varit det jobbigaste för mig tidigare så det var en ofantlig lättnad när Emma fick sitt svar :)
Kan nästan börja gråta bara jag tänker på det.
OM du ska testa dig så ska du göra det när det känns helt rätt, tvinga inte fram något, det är ett stort steg att ta tyvärr.

Önskar dig allt gott och vill du ha kontakt kan du bara höra av dig till mig.
Många kramar från Mia

Mrs Mia