Leva med Huntingtons

Var ett tag sedan jag skrev av mig nu och helt ärligt så är det så mycket tankar och känslor som virvlat runt men som börjar stabilisera sig lite nu kanske.

 

Anders har blivit lite sämre, inte så mycket men det märks.
Mest märks det på den mentala biten men även fysiskt börjar det synas mer och mer. Det jobbigaste är att jag jobbar som en gnu med att inte ha några förväntningar på honom men fasen också, ibland har jag det ändå och blir både arg, ledsen, frustrerad osv när det blir "fel".

 

Som tex för någon vecka sedan när jag och Emma skulle åka till vår stuga där Emma skulle sova själv någon natt. Vi skulle ta med cykeln och jag sa: Nej, jag orkar inte joxa med att ta fram cykelställ och allt som behövs och sätta på den nu när det är mörkt. Vi tar den nästa gång istället....
Men då sa Anders att han kunde hjälpa Emma och fixa detta. OK - jag vill inte behöva beblanda mig med det var mitt budskap då.

 

Hur slutade det? Tja, Anders tog fram cykeln, stället och satte upp cykeln. Sedan kom han in och sa att han behöver min hjälp, han får inte ihop det...

När jag då kommer ut tillslut så sitter cykeln på stället men är ej ihop surrad och det var den biten som han inte fick ihop längre. Hade med sig tre korta remmar som inte räcker långt...

Så då var det bara att gå och hämta spännremmar mm och börja surra fast cykeln.....

Detta är ju inget konstigt egentligen, klart man ska hjälpas åt osv osv.... Men att han faktiskt inte ens lyckades surra fast cykeln tog ganska hårt på mig och jag insåg att shit-det är ju lite värre än vad jag trott :(

Än en gång så hade jag förväntningar som jag inte borde haft.

 

Livet är så totalt annorlunda mot vad jag hade förväntat mig. Också det är en förväntning som är onödig...

Gör lite ont i kroppen när jag tänker på vad som komma skall, men dem tankarna försöker jag kväva så snabbt det bara går faktiskt.
Har insett att jag måste leva här och nu och det gör jag ibland och det blir oftare och oftare tycker jag.

Men är det tillräckligt?

 

Min samtalsterapeut sa till mig för någon månad sedan följande: Mia - du måste göra ett val, och när du gjort det valet så måste du själv acceptera det. Du ska inte göra ett val och sedan gå och tänka på vad du kanske kunde gjort istället...

Det tog jag till mig.... Viktigt för mig dock att göra kortsiktiga val, kan inte göra val för all framtid liksom.

Men det är svårt när man både vill och inte vill något, känns liksom som att inget utav valen blir riktigt bra.

 

Under sista månaderna har det varit rejält omtumlande, mina tjejer har haft det oerhört jobbigt båda två. Jag önskar det fanns någon som kunde viska i mitt öra hur jag ska hantera allt.....
Så Emma har gjort ett val som kommer påverka hennes liv ett tag framöver. Samt att hon har fler val framöver... Av hänsyn till henne går jag inte in mer i detalj på det just nu. Men fasen vad det varit mycket tårar, prat och även ångest hos många av oss.

 

Även Tova har förändrats och bröt faktiskt ihop för några veckor sedan. Hon har aldrig velat prata om allt som har hänt utan tror att hon är stark genom att inte gråta och prata om det. Har gjort så ont i mitt hjärta, men jag fick rådet av en barnpsykolog att inte påtvinga henne något, det kommer ut tids nog.

 

Jag har bara sagt om och om igen att jag finns här och det finns många för henne som hon kan prata med när hon själv känner sig redo och att jag älskar henne mer än jag kan förklara och att hon inte är ensam.

Så, brytet kom som sagt och jösses vad den lilla underbara människan har burit inom sig!!!! Vi pratade och grät om vartannat men efter en stund så började hon sluta sig igen :(
Men något har skett, hon öppnar upp sig mer och mer om allt möjligt och jag har lagt all energi som jag har för att uppmärksamma henne nu och har medvetet låtit Emma stå åt sidan lite just nu, precis som Tova har fått göra när allt varit turbulent runt Emma.

Jag älskar mina barn över allt annat och vill inget hellre att dem ska få må bra (precis som alla andra föräldrar känner). Ibland vet jag dock inte hur jag ska hantera alla känslor inom mig dock.
Att vara mamma, kvinna, arbetskamrat, vän, syskon och dessutom fru till en man som inte längre är min kärlek på det viset tär på mig.
Ibland är jag starkare men precis när jag känner mig stark så inträffar alltid något som gör att jag faller handlöst och där finns inte längre några starka armar som plockar upp mig. Jag måste alltid kravla upp själv.

 

Blev lite ryckigt skrivande idag om olika saker.
Men det viktigaste för mig just nu är att jobba med mina förväntningar på allt och alla. Jag orkar inte bli mer besviken......