Leva med Huntingtons

Oj, var längesedan jag skrev av mig nu. Har inte riktigt haft orken att göra det och det har hänt så oerhört mycket sista året så är väl först nu som jag kan reflektera och ta mig tid till det också.

 

Jag har gjort en enorm djupdykning inom mig själv och tvingats att känna efter vad jag vill, vad är bra för mig, hur mår jag, hur ska jag fortsätta leva mitt liv.
Det är inga lätta frågor alls och det är inte heller enkelt att tvinga sig själv att bli lite egoistisk och strunta i vad andra tycker och tänker.

Men jag har gjort resan under året som gott nu och i somras tog jag beslutet att jag måste göra en förändring för att jag ska fungera som mamma och människa överhuvudtaget.

Vad den förändringen skulle vara hade jag inte helt kommit fram till, bara att en förändring var tvungen att ske.

De olika alternativen jag hade var att skilja mig och flytta isär, fortsätta vara gift men inte bo under samma tak eller fortsätta som vi lever och dvs bo under samma tak men inte vara ett kärlekspar.
Sista alternativet var väl egentligen inget alternativ, det är så mycket frustration och jobbiga känslor som man inte kan förstå förrän man är i en sådan situation.

 

Att flytta isär blev heller inget alternativ tillslut då jag helt enkelt inte hade råd att försörja två boenden och ändå hade haft kvar allt ansvar osv.
Så tillslut var valet ganska enkelt även om det såklart var en oerhört lång och tuff resa fram till dess.

Jag berättade för Anders hur jag känner och det var jobbigt. Han bröt ihop och vi satt och grät båda två länge, länge.
Anders förstod väl att jag kände som jag kände och han liksom jag vet ju om att vi inte hade någon kärleksrelation och att det var mycket frustration i vår vardag.
Faktum är väl att han nog kanske inte blev så ledsen över att vi skulle skiljas utan var nog mer att han kände att hela hans trygghet skulle lösas upp.
Vi bestämde oss fort för hur vi ville att vi skulle gå tillväga och det var väldigt viktigt för oss båda två att förbli väldigt goda och nära vänner. Trots allt så har vi haft 30 år tillsammans och det skall man inte kasta bort. Vi har också haft ett väldigt bra liv under många år och för min del så kommer jag alltid att älska Anders som den person han var som "frisk".

Skilsmässan gick ju fort då vi inte har minderåriga barn och sedan skulle vi hitta lägenheter till både mig, Anders och Tova samtidigt osm vi skulle sälja vårt hus.
Detta var en oerhört intensiv period och tja, jag gick in i den berömda väggen...
Jag var ju själv att rodda allt och hade inte något stöd i Anders eftersom han inte har den möjligheten längre....

Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden så hade jag tagit mer hjälp av mina närmaste för att strukturera och planera allt och inte behövt ta allt ansvar själv.