Leva med Huntingtons

Först så vill jag tacka för alla fina kommentarer och mail som jag fått!!! 
Det är skönt även för mig att veta att man inte är ensam om det här <3

 

Nu har det gått drygt ett år sedan huset såldes och detta har varit det BÄSTA året på såååå många år - jepp - det är sant!

Jag har träffat en ny kärlek, som inte bara bryr sig om mig utan även är otroligt mån om att Anders ska ha det bra och må bra. 
Det var jobbigt för Anders när jag berättade det för honom för ett år sedan att jag träffade en man. Han blev ledsen. 
Men tack vare att vi är väldigt goa vänner så har vi kunnat prata om det, gråta ihop och hjälpts åt att gå vidare i våra liv.

 

 

Jag har valt att vara väldigt öppen mot min familj och sade då för ett år sedan att dem kommer i första hand. Vi har haft en familjekväll en gång i veckan där vi träffats på en lunch eller kvällsmat, bara tjejerna, Anders och jag. 
Detta tror jag var ett lyckat koncept då vi under dessa träffar pratade om min nya partner, vi kan kalla honom Peter, men också om allt annat mellan himmel och jord.
För mig var det viktigt att alla förstod att jag släpper inte taget om varken familjen eller Anders. Jag kommer alltid finnas kvar för honom och mina tjejer. 

Så en dag i somras så frågar Anders om han, jag och Peter inte kunde ta en fika så dem fick träffas!!! Jag höll på att sätta i halsen när han sa det!! Från att ha tyckt det var jobbigt och han var rädd för att bli helt ensam till att nu vilja träffas hände nästan över en vecka.
Men jag fixade en fika hemma hos mig och det gick väldigt bra :)

Efter det så har det blivit någon mer träff i höstas på kalas men då föll Anders ned lite igen och blev deppig över allt.
Återigen så kunde vi prata om det och Anders lyckades ta sig upp ur svackan och bli stark och framförallt glad igen.

Sedan kom julen och hör och häpna, vi firade jul ihop allihopa hemma hos mig och Peter (ja, vi har flyttat ihop nu.) och alla hade väldigt trevligt!
Anders och Peter satt och pratade och kramade om varandra på natten och tyckte att det var kul att dem träffats. Gissa om mitt hjärta blev varmt!

Det var tom så bra så att Anders gärna vilja fira nyår hemma hos oss också och sov tom över!! 

Nu känns det väldigt bra och jag och Anders pratas vid varje vecka och vi ses också. Både själva och ihop med barn eller vänner.

Detta var något som jag bara kunde drömma om och hoppades på, att det skulle kunna bli så här bra trodde jag aldrig!!! 
Jag får nog allt klappa mig själv lite på axeln och säga att jag har kämpat bra och verkligen gjort allt jag kan för att vi skall vara där vi är idag. Men shit så värt det är :)
Nu lever jag igen och jag har ingen frustration över Anders överhuvud taget. Jag älskar honom verkligen som mina barns pappa och som en av mina bästa vänner. Det känns sååååå skönt.

Hur mår då Anders rent sjukdomsmässigt kanske någon undrar.
Han bor själv och har fått in bra rutiner på vad som händer på dagarna. Balansen har blivit sämre och han svajar mycket när han går, ser ut som att han är onykter då det går i sicksack när han går på gatan ex. 
Finmotoriken är också sämre så han fipplar mkt och tappar saker ibland.
Talet har också blivit sämre, han sluddrar mer och mer. Det jobbiga är att han själv är medveten om det och hör det själv också. Han säger det ibland att jösses vad jag sluddrar nu :(

Empatin är väl inte så stor längre, han har inte funktionen kvar att tänka på andra utan det är mest om honom det handlar. Men vi vet ju att det är så det är och har accepterat det utan att bli frustrerade.
Det här med att komma ihåg saker är lite svårare för honom nu också, han kommer ihåg det i huvudet men han får inte fram det i tal liksom. Han orkar/kan inte återberätta så mycket saker längre utan det blir korta meningar bara. 
Jag upplever att han ibland inte vill vara med i diskussioner just för att det blir jobbigt för honom att hänga med och prata.

 

Det bästa med allt just nu för mig personligen är att jag har en man i mitt liv som ger mig stöd i allt, och att jag inte har någon ilska och frustration inom mig längre. 
Barnen säger också att det är en väldig skillnad på mig nu och för bara ett år sedan :)

Så nu hoppas jag att vi kan behålla den här vänskapen och kommunikationen som vi har och får leva lyckliga framöver <3